Uppfyllande profetia?

Sitter just nu på ett fik i en stad i väst, Göteborg. Idag på förmiddan har jag och Joakim Lundqvist gästspelat på en eu-konferens för folkbildningsförbund. Vi satt med i en panel som pratade om ungas påverkan och möjlighet till engagemang och egna initiativ. Efter seminariumet är klart ringer Emil och berättar om en artikel i metro han tycker jag borde läsa. Väl på spårvagnen plockar jag upp metro och läser ännu en gång om hur media framställer unga människor som inkompetenta och lata. Människor som får saker serverade på ett silverfat och inte behöver kämpa för något. För när de väl får möjligheten till en sysselsättning då gör man arbetsgivaren en tjänst.

Är det så?

För mig är det inte så. När jag var tolv år började min produktivitet, min kreativitet och mitt engagemang bedömas. Var jag bra nog eller inte? När jag var 15 år fick jag problem, jag var inte bra nog. Mina mattekunskaper var inte tillräckligt utvecklade, inte för att jag hade skolat i mellanstadiet eller för att min lärare var dålig eller för att mina föräldrar skilde sig. Jag hann bara inte med. Resultatet blev ångestfyllda kvällar där jag fick plugga in kunskap jag inte förstod.
Jag gick ut högstadiet med knappt g i matte men så pass bra betyd i övrigt att jag kunde läsa precis det jag ville. I gymnasiet gick jag en studieförberedande linje som heter ledarskapsprogrammet. Jag var en mönsterelev med bra betyg och äntligen förstod jag det här med matte. Det föll liksom på plats, tid och eftertanke hade gjort att kunskapen hade fallit på plats. Jag gick ut gymnasiet med betyg jag är stolt över, med betyg min familj är stolt över.

Artikeln jag läste idag:

..gav mig en tankeställare, media fortsätter att framställa unga människor som lata och oproduktiva. Många svars kommentarer till denna artikel handlar om att inte dra alla över en kam, att inte skulle allt på de unga när det är vuxna som måste ta ansvar, att dagens unga är bortskämda, att unga har ett för bra skyddsnät med a-kassa, studiebidrag och pengar från föräldrar.

Unga människor är en utsatt samhällsgrupp?

Unga flickor är överpresterande. De slutar sova, bantar, skär sig i armarna och mår psykiskt dåligt varje dag för att de aldrig lyckas tillräckligt bra. De sätter sjukt höga förväntningar på sig själv för att uppnå till ideal. Vilka ideal vet jag inte. Kanske är det modemodellen på modemagasinets framsidor, kanske är det den åtråvädra karriären som framgångsrik kvinna i arbetslivet, kanske är det en vårdande moder de blivit uppfostrade av. Kanske är det alla? Ser du en lösning på hur man ska kunna vara alla samtidigt? De gör inte unga duktiga flickor heller?

Unga människor får saker serverade?

Dagens unga har mer möjligheter än guldålderns 40-talister som gick ut skolan med konjunkturtopp och fullt med jobbplatser. Jag tänker såhär. EU-medlemsskap och fria resemöjligheter världen över. Du kan resa och se världen, du kan upptäcka nya kulturer, du kan resa på en weekend i paris eller vandra längs roms gator och torg för under tusen kronor. Informationsflödet och påverkansmöjligheterna är enorma. Internet är en kunskapskanal utan slut, sociala forum med interaktivitet och samhällspåverkan finns det en uppsjö av. Möjligheter till möten. Dagens generations unga har pumpats med att du kan göra vad du vill, allt fler svennes blir karriärister, miljonärer, herrgårdägare. Allt fler flyttar utomlands, allt fler skapar sina egna jobb med precis den sysselsättning som man själv vill. Dagens unga kan välja precis vad de vill göra, de kan välja att sysselsätta sig med det man brinner för. Du kan bara du vill tillräckligt mycket och söker efter vägen tillräckligt länge. Men hur lätt är det att hitta den röda tråden då man är blind? Utan verktyg, utan det brinnande engagemanget eller tron på sig själv hur ska man då bli en utvecklad framgångsrik individ?

Just det unga människor är lata, oproduktiva och inkompetenta.
Hur ska man kunna bli en utvecklad, framgångsrik och välmående individ?
’..unga människor är lata, oproduktiva och inkompetenta?’

Är det verkligen så?

Misslyckat uppdrag

Long time no see.

Nu sitter jag hemma vid köksbordet i Umeå och har kommit hem från ännu en stockholmsvistelse. Idag har jag haft möte med vi ungas distriktsstödskonsulent på förmiddagen. Vi träffades på Anna Whitlock och gick igenom de flesta dokument som behövs för mitt och fias gemensamma arbete kring distriktsstöd. Snabbt och effektivt var det avverkat och vidare mot aspudden och vinterviken som var mitt slutmål.
Jag skulle gå på mitt första ordförandenätverksmöte.
Vi var ett tjugotal ordföranden från olika ungdomsorganisationer och detta är den obligatoriska första träffen. God lunch och trevligt sällskap kan det bli bättre?
Nej men det kan bli sämre. Jag insåg för första gången att jag har ett problem (läs en av många första gånger). Jag har länge varit medveten om att jag har spindelfobi men detta var första gången det blev ett hinder ja första gången det blev ett problem, en begränsning i min vardag.

Till historien.
Lunch och trevligtheter, kaffe, presentationer, diskussioner, nätverkande, fika, kaffe osv.
Paus och toalettbesök. Fine inget problem med det om det inte hade varit för att vi var i vintervikens trädgårdar! Stockholms mysigare och charmigaste ställe med lummiga lundar och pitoreska små skul. Samt..bajamajor.
Fräscha bajjamajor som sköts om och utan "fleraveckorsfestivalbesökaresomskitarner" dock kanske de var till och med fräscha för det fanns liksom de som tyckte det var helt okej att bo i bajjamajorna.
Spindlarna.
Va gör man?

För mig så hade det lika gärna kunnat vara en tarantella som satt i hörnet och mös i sitt "lilla" nät. Det fanns tom en som var stor med vita prickar på - it will haunt me forever.
Jag kunde helt enkelt inte gå in och stänga dörren om mig...
så jag höll mig ända tills jag kom till centralen och fick fortfort växla pengar gå på toa och springa som en tok till min flygbuss på fem minuter.

Vet egentligen inte riktigt vars jag vill komma med det här men det var liksom en väldigt obehaglig känsla. Inte nog med att spindlarna skrämde livet ur mig och gav mig rysningen så kände jag mig fruktansvärt konstig och annorlunda. Det var ju inte direkt så att jag i den nya grupp jag befann mig i ville dra upp hela mitt liv om spindelfobi och verklig lägga fram mig själv som freak. Fruktansvärt töntig fobi om inte annat. Så jag gick och tryckte på min rädsla inom mig hela dagen utan nån att prata med det om så nu har jag skrivit ett blogginlägg istället.