Misslyckat uppdrag

Long time no see.

Nu sitter jag hemma vid köksbordet i Umeå och har kommit hem från ännu en stockholmsvistelse. Idag har jag haft möte med vi ungas distriktsstödskonsulent på förmiddagen. Vi träffades på Anna Whitlock och gick igenom de flesta dokument som behövs för mitt och fias gemensamma arbete kring distriktsstöd. Snabbt och effektivt var det avverkat och vidare mot aspudden och vinterviken som var mitt slutmål.
Jag skulle gå på mitt första ordförandenätverksmöte.
Vi var ett tjugotal ordföranden från olika ungdomsorganisationer och detta är den obligatoriska första träffen. God lunch och trevligt sällskap kan det bli bättre?
Nej men det kan bli sämre. Jag insåg för första gången att jag har ett problem (läs en av många första gånger). Jag har länge varit medveten om att jag har spindelfobi men detta var första gången det blev ett hinder ja första gången det blev ett problem, en begränsning i min vardag.

Till historien.
Lunch och trevligtheter, kaffe, presentationer, diskussioner, nätverkande, fika, kaffe osv.
Paus och toalettbesök. Fine inget problem med det om det inte hade varit för att vi var i vintervikens trädgårdar! Stockholms mysigare och charmigaste ställe med lummiga lundar och pitoreska små skul. Samt..bajamajor.
Fräscha bajjamajor som sköts om och utan "fleraveckorsfestivalbesökaresomskitarner" dock kanske de var till och med fräscha för det fanns liksom de som tyckte det var helt okej att bo i bajjamajorna.
Spindlarna.
Va gör man?

För mig så hade det lika gärna kunnat vara en tarantella som satt i hörnet och mös i sitt "lilla" nät. Det fanns tom en som var stor med vita prickar på - it will haunt me forever.
Jag kunde helt enkelt inte gå in och stänga dörren om mig...
så jag höll mig ända tills jag kom till centralen och fick fortfort växla pengar gå på toa och springa som en tok till min flygbuss på fem minuter.

Vet egentligen inte riktigt vars jag vill komma med det här men det var liksom en väldigt obehaglig känsla. Inte nog med att spindlarna skrämde livet ur mig och gav mig rysningen så kände jag mig fruktansvärt konstig och annorlunda. Det var ju inte direkt så att jag i den nya grupp jag befann mig i ville dra upp hela mitt liv om spindelfobi och verklig lägga fram mig själv som freak. Fruktansvärt töntig fobi om inte annat. Så jag gick och tryckte på min rädsla inom mig hela dagen utan nån att prata med det om så nu har jag skrivit ett blogginlägg istället.