Att slita hårt och falla platt - inte konstigt man är knäpp

ja, vem fan är jag?! är väl kort vad kan sammanfatta de tankar jag hade när jag gick i högstadiet eller kanske början av gymnasiet. På senaste tiden har det kommit allt fler avhandlingar om dagens unga, den nya generationen.

"Uppvuxna i skarven mellan det gamla och nya samhället" för att citera Daniel Strand.
Ibland vet jag inte om jag är en följd av samhällets åsikter och förväntningar eller min egna utveckling och omgivningssocialisation (<-nytt påhittat ord som fömodligen inte finns och som man förmodligen bara kan förstå om man läst ULS, insåg nu att det är lite som dubbelnegation men det får stå kvar ändå). Men jag tycker ändå att det som Strand skriver är rätt intressant. För mig som är tjej har jag på något sätt analyserat fram den stora påverkan jag fått från min omhändertagande mamma och familjesituation som faktiskt ser ut på det kärnfamiljsaktiga svensson sättet. Även om både mamma, mormor och farmor till viss del varit kariärister så har det ändå varit en självklar koppling mellan kvinna och barnomhändertagande. Dvs. kärnfamiljens bevarande finns inom mig och känslan av att vara en mamma finns där. Men..
om vi vänder på hela sidan så nämde jag ju tidigare kariäristen som funnits som en självklar del också, där samhället i mångt och mycket alltid statuerat att som ung idag kan du:
- bli precis det du själv vill bli!
- det finns något bättre - sluta aldrig leta!
- du kommer så långt som dina ambitioner sträcker sig!
- utvecklas, frodas, lev livet och ta del av allt världen har att ge!

wow! jag får känsla av regnbåge och himlens alla hörn, där bara universum sätter gränsen.
men de meningarna säger Aldrig.
- det är okej att vara nöjd och tycka att det lilla är bra nog.