Jag sitter nu på tåget från Växjö. Jag har spenderat torsdag och fredag i Växjö på statshotellet med Vuxenskolans förbundsstyrelse, det första mötet för den nyvalda styrelsen. Under dessa två dagar så har jag fått möjlighet att prata massor av ungdomsperspektiv, träffa lite politiker och lärt känna massor av nya människor. Det har vart två lärorika dagar.
Dock så blir jag mer och mer fundersam på hur samhället ser på de ”oroligheter” som händer i samhällets segregerade områden, de utanförskapsområden som haft incidenter av brinnande bilar och stenkastning på räddningstjänst. Idag fick jag höra om lösningen, våld löses med våld och samhällsenheter måste ta krafttag mot ungdomar. Sånt gör mig rädd.
Under hela min uppväxt hemma och i skolan så har i alla fall jag blivit inlärd att det är dumt att slåss och man ska prata med varandra istället eller något som jag gillar; lära av varandra.
För mig handlar de upproriska handlingarna om panik, om en frustration att inte kunna uttrycka sig, en följd av att inte bli hörd, lyssnad på eller respekterad.
Unga människor får ibland en plats i samhället som sabotör eller vandal. Ifall vi berättar för förvirrade, identitetssökande unga vilken plats i leden de har så är det enklare att falla in i en färdig benämning än att söka ens riktiga plats i samhället. Där jag vill säga att unga människor är framtid, nutid, dåtid och ingen samhällsgrupp ska behöva vara någon annan människas behov av att lägga människor i fack.
Men man måste agera då det gäller utanförskap och unga människor i frustration. Lyssna, lär och visa hur. Innan jag gick med i Vi Unga visste jag inte hur, hur jag skulle kunna förverkliga mina idéer, jag visste inte hur jag skulle kommunicera med ”kostymnissar” och politiker. Idag har jag tack vara distriktsstyrelse och ledarskapsutbildningar lärt mig demokratiska former, sätt att genomföra mina drömmar och möjlighet att uttrycka min åsikt i ett alldeles för byråkratiskt samhälle. Lärdom ger kunskap och kunskap är verktyg och möjligheter. Trygghet, eller i alla fall en film klubb där jag har nånstans att spendera tråkiga vardagkvällar.
"Oroligheterna" i fråga är helt klart ett rop på hjälp, och inget annat. Skrämmande att de styrande individerna ignorerar alla psykologiska grundstommar och istället sticker ner näsan i byrokratiska riktlinjer, för att på så sätt skjuta sig själva i foten. Cheering for ya, trevligt att det finns människor som faktiskt försöker förstå och sedan lösa problemen istället för att fokusera helt på det ytliga.
SvaraRadera