Till Libanon, Beirut så tog jag med mig vår älskade Olympus OM10. En kamera som vi fått låna av Thoms föräldrar. Jag tycker den är precis lagom komplicerad. Den 22-26 oktober så var jag i Beirut, det var veckan efter Wissam al-Hassan dog i en bilbomb. al-Hassan var en högt uppsatt man inom den libanesiska säkerhetstjänsten.
Självklart märkte vi av efterskalven av denna händelse men vi märkte också av ett fantastisk samhälle med otroligt fina människor.
Vi var ute och åt med studentförbundet för partiet "Libanese forces", de insisterade på en måltid med fler olika sorters meze i två omgångar plus efterrätt. Mat är precis som hos oss en av de viktigaste samlingspunkterna när det gäller socialt utbyte och ofta äter man länge.
Här är min första middag som jag och Veronica var ute och åt måndagen då jag kom ner.
Veckan spenderades med att träffa Rania och vår samarbetsorganisation YAP. Här är vi på deras kontor. De har just tryckt upp flera informationsböcker om Palestina för att sprida information om situationen palestinier lever i idag i Libanon.
Deras kontor låg i ett fint område. Vi bodde i samma område och det heter Hamra.
VI såg av många byggkranar och det märktes att man satsade på att bygga upp staden och bygga nytt. Dock så finns det ingen normal libanes som kan köpa någon av de nya lägenheterna i Beriut. De som byggs är nämligen lyxlägenheter på flera kvadrat och köps oftast av rika utlänningar.
Även om vi bodde i ett välstädat område med många hotell och kontor så kunde vi ändå blicka ut över hustaken och se många raserade hus. Många hus byggs inte heller helt klart för då slipper byggarbetarna betala skatt för husen. Ett fenomen som man kan se i rätt många länder kring medelhavet i och för sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar